Les Miserables

Det är fantastiskt att en liten stad som Wanganui kan erbjuda så många olika förställningar i sitt operahus. Och när jag fick höra att de skulle sätta upp Les Miserables (favoritmusikal) så var vi förståss tvungna att köpa biljetter. Vi gick på föreställningens sista dag för det passade bäst med Ps tider. P hade Katie-barnvakt.

Förväntningarna var superhöga och orealistiska. Jag hade hört av flera vänner att det skulle bli en fantastisk föreställning och att det kunde jämföras med New York-versionen som någon hade varit och sett. Men AJ! När fångarna har slutat att arbeta under första sången och plast-stenarna drogs ut med en rasslande kedja började jag redan titta på klockan. Det är rätt hemskt att lyssna på något som påminner om något som man tycker väldigt mycket om men som man inte tycker om. Efter ett tag kunde jag dock hitta några ljusglimtar som jag försökte att koncentrera mig på för att filtrera ut det som jag inte tyckte om (nästan allt). Pianisten var jätteduktig och spelade på trots att musiken i övrigt blev staccato på konstiga ställen. Flickan som spelade lilla Fantine var också strålande - man blir så imponerad av barn med talang.

Jag hade tänkt att vi skulle gå efter första akten men O tyckte att vi skulle vara kvar för att stöda stadens arbete. Det var rätt beslut att stanna, även om det lockade att gå och fika istället för att utnyttja barnvaktstiden ordentligt. Andra akten var bättre och Marius var inte så himla hemskt tokig ändå.

Dåligt betyg alltså för den lokala produktionen av Les Mis. Man ska inte jämföra äpplen med päron säger Magnus - man kan inte jämföra Wanganui mot West End - men man kan väl ändå få jämföra Les Miserables med Les Miserables?