Hus i Wanganui

O och P åkte på en fotosafari genom staden. O är nämnligen väldigt förtjust i de art deco byggnader som finns insprängda mellan de fulare husen. Nedan följer några finare byggnader i Wanganui. Om man är inbiten på art deco och vill se mer av den stilen åker man till staden Napier som ligger på östkusten. Vi har varit där några gånger. De flesta byggnader där byggdes på 1930-talet och följer samma stil.

Aquatots

P och jag har gått två terminer på Aquatots - Babysim. Den här senaste terminen var P sjuk ganska ofta, så vi gick inte så där varje gång precis. Men ibland var vi där och en gång lyckades vi få med O som filmade och fotade oss! På Aquatots gör man exakt samma sak varje gång. Det är en handfull övningar som varierar i svårighetsgrad. P tycker inte om dyket. Jag tror att han är för stor för att doppas sådär tvångsmässigt. Kommer upp och är lika ledsen varje gång.

Leka med bollar är roligare.

Nu kommer vårvädret och för hoppningsvis kan vi bada utomhus om inte allt för lång tid.

Tennis

Vet ni att det går utmärkt att spela tennis utomhus mitt i vintern i Wanganui? P och jag fick vara med och titta på när O spelade tennis med vår kompis B. B spöade förståss O, men det blev en bra match. Jag och P sprang omkring och letade efter bollar som O envisades med att slå över staketet. När matchen var slut fick jag också prova lite, men jag är just nu lite för orörlig för att kunna vara riktigt bra.

Härlig dag. P föredrog att leka i Bs bil och det kan man ju förstå. Det är ju mycket roligare att spela själv än att titta på!

`?Kameragalen

Springer era barn också omkring och tar bilder på sig själv eller är det bara P som gör det?

Propertybrokers

So I will write this in English today in case somebody at Propertybrokers happens to stumble across this blogg. If so - I am SO angry with you! Here is the story: We are renting a house that our landlord is trying to sell through Propertybrokers. That is not a problem since we have a fixed contract and can stay here even if the house is sold. However, we have to let potential buyers view the property of course, and have done so when requested.

The day before yesterday Propertybrokers had arranged to meet us here at 1130 am with a client who wanted to see the house. P and I were at a play party in the morning and were a bit annoyed having to leave early, but we came home at 1120. As we got home, we found a business card lying on our dining room table. From Propertybrokers of course. I called the person whose business card I had, and it turns out that they had been looking through our house by themselves since there was nobody at home. I checked my cell phone, nobody had tried to reach me.

Now I am wondering - is this acceptable behaviour? Is it OK to just barge in and look through our house? Can Propertybrokers do this at any time? Can they come at night, too? I am quite prone to overreact, I will admit to that. But can anybody who has an opinion about this please post a comment and let me know if I am just making a big fuss over nothing or if Propertybrokers have broken in to "our" property.

Byrå

Jag letar efter en byrå. En vanlig, enkel byrå som är ca 1 m bred, 70 cm hög och 50-60 cm djup. Jag är väldigt flexibel. Den behöver inte vara exakt de måtten och den behöver inte vara jättesnygg. Det går bra med fanér och det gör inte så mycket om lådorna är lite tröga. Helt enkelt en byrå att ha i sovrummet att ha sina kläder i och kanske kunna ställa någonting fint ovanpå. Hemma i Sverige åker man förståss till IKEA och tittar på MALM-serien och väljer tillslut ek-faner eller kanske tom vit-lacken. Kommer hem med möbeln och sätter ihop den. Det blir förmodligen en extrapåse med småsaker med hem som man inte hade tänkt sig, men man kommer undan under en 1000-lapp i alla fall och en portion köttbullar i magen. Som ni kan tänka er är det inte alls så lätt i en by som denna.

P och jag var idag och besökte stadens alla möbelaffärer. Vi har varit på Ginza second hand, the Warehouse, Harvey Norman, Farmers och Briscoes och tom Salvation Army och hemsidan www.trademe.com. Alla nya byråer kostar flera hundra dollar. De snygga på Harvey Norman över 1000 dollar (en dollar är ca 5 kr). Dessutom har varje affär max 3 - 5 olika att välja på och är generellt för höga och inte tillräckligt djupa. Ska man lägga 5000 kr på en byrå? Och inte ens då få en som är den storlek man har tänkt sig? De billigare kostar kanske 400 dollar, och även det känns surt för något som inte är rätt. Trademe är egentligen det bästa alternativet, men eftersom det är bökigt att skicka en byrå på posten är vi begränsade att handla från säljare i Wanganui och det vimlar inte direkt av dem.

VARFÖR finns det inte IKEA på Nya Zealand kan man undra. Det går rykten om att man hade planer på att öppna en IKEA i Auckland men att man la ner de ideerna för att man var rädd att det skulle bli så mycket trafik dit. Ehum. Ehum. Jag säger inget dumt om vårt nya land där vi ska ta seden dit vi har kommit men för mig hade det helt klart varit värt 8 timmars bilresa till Auckland och lite trafikstockning för att handla på IKEA lite då och då. Om inte annat för köttbullarnas skull.

Les Miserables

Det är fantastiskt att en liten stad som Wanganui kan erbjuda så många olika förställningar i sitt operahus. Och när jag fick höra att de skulle sätta upp Les Miserables (favoritmusikal) så var vi förståss tvungna att köpa biljetter. Vi gick på föreställningens sista dag för det passade bäst med Ps tider. P hade Katie-barnvakt.

Förväntningarna var superhöga och orealistiska. Jag hade hört av flera vänner att det skulle bli en fantastisk föreställning och att det kunde jämföras med New York-versionen som någon hade varit och sett. Men AJ! När fångarna har slutat att arbeta under första sången och plast-stenarna drogs ut med en rasslande kedja började jag redan titta på klockan. Det är rätt hemskt att lyssna på något som påminner om något som man tycker väldigt mycket om men som man inte tycker om. Efter ett tag kunde jag dock hitta några ljusglimtar som jag försökte att koncentrera mig på för att filtrera ut det som jag inte tyckte om (nästan allt). Pianisten var jätteduktig och spelade på trots att musiken i övrigt blev staccato på konstiga ställen. Flickan som spelade lilla Fantine var också strålande - man blir så imponerad av barn med talang.

Jag hade tänkt att vi skulle gå efter första akten men O tyckte att vi skulle vara kvar för att stöda stadens arbete. Det var rätt beslut att stanna, även om det lockade att gå och fika istället för att utnyttja barnvaktstiden ordentligt. Andra akten var bättre och Marius var inte så himla hemskt tokig ändå.

Dåligt betyg alltså för den lokala produktionen av Les Mis. Man ska inte jämföra äpplen med päron säger Magnus - man kan inte jämföra Wanganui mot West End - men man kan väl ändå få jämföra Les Miserables med Les Miserables?