Tack för kommentaren, R. Nu har jag läst alla artiklar på www.dn.se om läkaren på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) som är häktad för dråp och blir också bestört. Min första tanke är att jag lägger ned ST och "gömmer mig" i forskningsvärlden istället. Men sen blir jag faktiskt lite sur: jag menar, jag känner mig väldigt trygg här, långt borta från jobbet och från varenda patient, men någon dag ska jag ju komma hem och förhoppningsvis kunna börja jobba igen och... nej... vågar jag? Det som har hänt ALB-läkaren kan ju hända inom vilken specialitet som helst där man träffar patienter. Hur kan man tro att någon som ägnat hela sitt liv åt att hjälpa sina patienter plötsligt med vilje dödar någon? Hur kan man tro att en narkosläkare som har ansvar för väldigt väldigt sjuka små bebisar kan rädda livet på alla sina patienter? Det är inte bara personalen på narkosen på ALB som blir berörda utan mer eller mindre alla läkare. Jag vill också ha stödsamtal.
Det här blev inget positivt inlägg alls. Och det handlar inte alls om NZ. Jag ska prata om det här fallet med de läkarkompisar vi känner här och återkommer med deras reflektioner. Jag har lärt mig att om en patient dör på operationsbordet här, oavsett anledning patienten hamnade på operationsbordet, så hamnar fallet hos rättsläkaren.
Nu sätta mig i soffan och fundera på livets orättvisor och varför vissa föds alldeles för tidigt så att de får hjärnskador medan andra får skulden för det.
No comments:
Post a Comment